Jag finns inte. Jag kommer aldrig att existera. Jag har aldrig funnits. Livet är ruiner och sönderfall. Inre bilder av hjärnsubstans på väggarna. Det finns ingen luft, det går inte att andas. Där hjärtat borde vara finns endast ett svart hål. Allt ljus böjs av och slukas. Ibland glimrar det till i ett ögonblick men strax efter försvinner ljuset ned i avgrunden. Jag är mer död än levande. När jag är i min hemstad ligger jag och flyter ovanför som ett moln. Jag saknar förmågan att slå rot vilket gör mig dyster och trött. Jag vill bara sätta mig i tidens skugga och vila. Men ingen undflyr tiden och livet är blott en utdragen och makaber dödskramp. Min själ tynar bort som en snögubbe i solen.
I denna låga tonart var min själ stämd i många år. Men du planterade små frö av hopp i min strålskadade och frusna mylla. Du tittar åt ett håll som mina ögon inte är vana vid. Du är en solros som står med ansiktet vänt mot solen. När vi träffades var det som om någon öppnade den svarta gravkammaren där mitt hjärta fanns. Det sipprade in ljus, värme och kärlek. Mitt hjärta fylldes med blod och började slå. Du blåste liv i mig och jag älskar dig för det. Du var en blomma på månen, det enda vackra på en annars kall, mörk och ödslig plats.

lite gamla texter...

Jag ser hur livet rinner ifrån mig,
hur mina chanser försvinner,
när man tittar sig i spegeln finns det inte någon på andra sidan,
jag är ingen,
människan där framme, som man skulle bli, var är han?
man är knoppdjäveln som aldrig brister,
frusen och skakig på en avbytarbänk,
en skugga,
osynlig,
jag är en bit vax i händerna på en efterbliven djävul med grisögon och gula tänder,
tiden läcker, som blodet i en öppen pulsåder,
jag är en punkterad lunga,
en trasig sandal på tippen,
intet,
tomma dagar,
tomma händer,
spillror.


Att leva är att brinna. Ibland sitter jag med mig själv och tvingas blåsa liv I de få slocknande gnistor som finns kvar I elden. Det krävs tålamod och vilja att hålla lågan brinnande. Man måste hela tiden vakta elden så att den inte flyr ut I intet.


Poesin lämnar hjärtat som brevduvan lämnar fästningen.
Man står kvar bakom murarna och hoppas att den ska nå fram.

Tingen får skepnad genom konsten som från ett stearinljus i mörkret.
Vetenskapen försöker tända lysröret.

Många dikter är som nyårsraketer som bär av mot höga höjder
för att explodera i vackert sken. Sedan tonar de bort i glömskans
svarta rymd på några sekunder.

När jag vänder mig om och blickar bakåt ser jag mig själv men det är också en helt annan människa. Tiden är märklig på det sättet. Man genomgår en ständig metamorfos. Hittar nya sätt att skapa sig själv. Det är någon som inte känner mig så väl som spelar mina roller på förflutna minnens scen. Jag lämnar skuggorna av mig själv bakom mig och vandrar vidare. Bergstoppar avtecknar sig vid horisonten. Oanade höjder och utmaningar väntar där borta. Det är lång och mödosam resa men även en tusenmila färd börjar med ett enda steg.
Det gäller bara att våga ta det första steget. Hoppet och tron på framtiden är det enda man har ibland. Det är liten lykta att bära med sig genom stormen. En flammande låga i ett kaotiskt och kallt helvete. I varje minut finns möjligheten att vända på allt.

Jag vandrar ensam på mina stränder. Där borta på andra sidan lever dom andra. Där ljuset är lite starka och skuggorna inte lika täta. En slags förbannelse vilar över just mig och mitt liv men även dig och ditt liv. Här är det alltid något mörkare, något kallare och något svårare. Drömmarna omsluter mig, får mig att flyta. Mitt hjärta är det enda jag har. Inom mig finns världen och vartenda hörn och vrå i den världen finns bara hos mig. Det stora och det lilla hos människorna i världen är det stora och lilla i mig. Jag fast för evigt i detta märkliga och fantastiska spegelhus. Själen är en vidunderlig karusell i ständig förändring. Universum är en dansande och sjungande cirkus av möjligheter. Jag spontanskriver för att utforska min kreativitet. Jag lockas av möjligheten av att finna en ny värld inom mig, som bara väntar på att bli upptäckt. Jag lockas av möjligheten av att finna en annan människa inom mig. En oförlöst ande vars dova böner om frihet inte gjort sig tillräckligt hörda. Att finna en sådan skrivande ande inom sig är vägen ut för många. Människor med oförlösta andar inom sig är blott skuggfigurer av sina riktiga jag. Skuggfigurerna finns inte i verkligheten, de upplever sig själva som drömbilder, som fiktioner. Ett slags levande ekon av sina verkliga jag. När man skriver så skriver man fram sig själv. Man är ett arkeologiskt fynd som sakta tonar fram och blottläggs. Ett hjärta som hängs ut på krok för allmän beskådan. Främmande turister tillåts utforska de inre landskapen, tillåts känna hur inre solar värmer eller hur stormen omsluter dem och kallt regn piskar i ansiktet. De kryper in i dig och bor i ditt hjärta ett slag. Under en kort stund förvandlas han till dig och beskådar världen genom dina ögon. Konsten är vacker på det sättet, genom konsten håller människorna varandras händer i resan genom det oerhörda, ofattbara och märkliga livet.