Jag ser hur livet rinner ifrån mig,
hur mina chanser försvinner,
när man tittar sig i spegeln finns det inte någon på andra sidan,
jag är ingen,
människan där framme, som man skulle bli, var är han?
man är knoppdjäveln som aldrig brister,
frusen och skakig på en avbytarbänk,
en skugga,
osynlig,
jag är en bit vax i händerna på en efterbliven djävul med grisögon och gula tänder,
tiden läcker, som blodet i en öppen pulsåder,
jag är en punkterad lunga,
en trasig sandal på tippen,
intet,
tomma dagar,
tomma händer,
spillror.
Att leva är att brinna. Ibland sitter jag med mig själv och tvingas blåsa liv I de få slocknande gnistor som finns kvar I elden. Det krävs tålamod och vilja att hålla lågan brinnande. Man måste hela tiden vakta elden så att den inte flyr ut I intet.
Poesin lämnar hjärtat som brevduvan lämnar fästningen.
Man står kvar bakom murarna och hoppas att den ska nå fram.
Tingen får skepnad genom konsten som från ett stearinljus i mörkret.
Vetenskapen försöker tända lysröret.
Många dikter är som nyårsraketer som bär av mot höga höjder
för att explodera i vackert sken. Sedan tonar de bort i glömskans
svarta rymd på några sekunder.
