Jag finns inte. Jag kommer aldrig att existera. Jag har aldrig funnits. Livet är ruiner och sönderfall. Inre bilder av hjärnsubstans på väggarna. Det finns ingen luft, det går inte att andas. Där hjärtat borde vara finns endast ett svart hål. Allt ljus böjs av och slukas. Ibland glimrar det till i ett ögonblick men strax efter försvinner ljuset ned i avgrunden. Jag är mer död än levande. När jag är i min hemstad ligger jag och flyter ovanför som ett moln. Jag saknar förmågan att slå rot vilket gör mig dyster och trött. Jag vill bara sätta mig i tidens skugga och vila. Men ingen undflyr tiden och livet är blott en utdragen och makaber dödskramp. Min själ tynar bort som en snögubbe i solen.
I denna låga tonart var min själ stämd i många år. Men du planterade små frö av hopp i min strålskadade och frusna mylla. Du tittar åt ett håll som mina ögon inte är vana vid. Du är en solros som står med ansiktet vänt mot solen. När vi träffades var det som om någon öppnade den svarta gravkammaren där mitt hjärta fanns. Det sipprade in ljus, värme och kärlek. Mitt hjärta fylldes med blod och började slå. Du blåste liv i mig och jag älskar dig för det. Du var en blomma på månen, det enda vackra på en annars kall, mörk och ödslig plats.