Jag vandrar ensam på mina stränder. Där borta på andra sidan lever dom andra. Där ljuset är lite starka och skuggorna inte lika täta. En slags förbannelse vilar över just mig och mitt liv men även dig och ditt liv. Här är det alltid något mörkare, något kallare och något svårare. Drömmarna omsluter mig, får mig att flyta. Mitt hjärta är det enda jag har. Inom mig finns världen och vartenda hörn och vrå i den världen finns bara hos mig. Det stora och det lilla hos människorna i världen är det stora och lilla i mig. Jag fast för evigt i detta märkliga och fantastiska spegelhus. Själen är en vidunderlig karusell i ständig förändring. Universum är en dansande och sjungande cirkus av möjligheter. Jag spontanskriver för att utforska min kreativitet. Jag lockas av möjligheten av att finna en ny värld inom mig, som bara väntar på att bli upptäckt. Jag lockas av möjligheten av att finna en annan människa inom mig. En oförlöst ande vars dova böner om frihet inte gjort sig tillräckligt hörda. Att finna en sådan skrivande ande inom sig är vägen ut för många. Människor med oförlösta andar inom sig är blott skuggfigurer av sina riktiga jag. Skuggfigurerna finns inte i verkligheten, de upplever sig själva som drömbilder, som fiktioner. Ett slags levande ekon av sina verkliga jag. När man skriver så skriver man fram sig själv. Man är ett arkeologiskt fynd som sakta tonar fram och blottläggs. Ett hjärta som hängs ut på krok för allmän beskådan. Främmande turister tillåts utforska de inre landskapen, tillåts känna hur inre solar värmer eller hur stormen omsluter dem och kallt regn piskar i ansiktet. De kryper in i dig och bor i ditt hjärta ett slag. Under en kort stund förvandlas han till dig och beskådar världen genom dina ögon. Konsten är vacker på det sättet, genom konsten håller människorna varandras händer i resan genom det oerhörda, ofattbara och märkliga livet.