När jag vänder mig om och blickar bakåt ser jag mig själv men det är också en helt annan människa. Tiden är märklig på det sättet. Man genomgår en ständig metamorfos. Hittar nya sätt att skapa sig själv. Det är någon som inte känner mig så väl som spelar mina roller på förflutna minnens scen. Jag lämnar skuggorna av mig själv bakom mig och vandrar vidare. Bergstoppar avtecknar sig vid horisonten. Oanade höjder och utmaningar väntar där borta. Det är lång och mödosam resa men även en tusenmila färd börjar med ett enda steg.
Det gäller bara att våga ta det första steget. Hoppet och tron på framtiden är det enda man har ibland. Det är liten lykta att bära med sig genom stormen. En flammande låga i ett kaotiskt och kallt helvete. I varje minut finns möjligheten att vända på allt.